Nu är det vår tur!

Hej kära blogg!
Mycket har hänt sen sist jag skrev. Jag tror det är så att när det är som jobbigast och mörkast så vänder det. Jag träffade ju kollegan som varit på ultraljud. Skönt att det var ute på lunch så vi kunde prata ostört. När jag sen kom hem låg en remissbekräftelse på hallmattan. Vi var välkomna inom 2 månader på landstinget egna IVF/ICSI-mottagning. Vi ville ju gå på stället där vi gått på utreningen- Cura! Alltså privat men finansierat av landstinget. De har en deal, en mycket trevlig deal. Mannen ringde och bad dem skicka pappren dit istället. Två dagar efter kommer en kallelse till infomöte och läkarbesök, 5 dagar senare. Lite som ketchupeffekten, först kommer inget, sen inget och sen allt på en gång. Mannen kontaktade Cura som förstod problemet och välkomnade oss på ett infomöte den 21 och därefter ett läkarbesök. Hurra vad spännande! Hela helgen har vi gått och myst med tanken på vad som komma skall. Har berättat för några vänner och alla är så glada för vår skull. Hurra vad livet är bra. Nu är det äntligen vår tur.

Dagens tortyr

Ibland gör jag saker som jag efteråt ångrar. Som dagens tortyr. Jag gick in på min hemstads tidning och tittade på veckans nyfödda bebisar och såg flera gamla klasskompisar som fått barn, alla hade minst ett barn sedan innan. Fasiken vad det gör ont att det inte är jag som sitter där och ser lycklig ut med ett knyte i famnen. Man känner sig halv och misslyckad på något sätt.

Nu ska jag snart luncha med en kollega som precis har varit på ultraljud och sett sitt lilla pytteknytte. Fantastiskt. Vilken grej det är. Att man kan se den lille/lilla som växer i magen. Jag ska bara samla lite mod och kraft att göra det. "Jag klarar det, jag ska inte börja gråta."

Ringde till instansen som har hand om vår kö och de hade inte fått remissen om köplats ens. Jag ringde med gråten i halsen till mannen. Han är det finaste som finns och tog tag i det. Han ringde vår sköterska på Cura och hon sa att de visst skickat remissen, för flera veckor sedan! Mannen ringer då tillbaka till instansen och får reda å att on som administrerar kön är på semester i några veckor och då händer ingenting... och vi själva blir bara äldre och mer barnlösa.

Nej, n u ska jag ut och få lite sol på näsan och höra om lilla knyttet i kollegans mage.

Äntligen i kö!

Så har vi varit på ännu ett läkarbesök. Blev stucken i armen så nu ser jag duktigt misshandlad ut och får ha långärmat på mig. Den i övrigt snälla sköterskan tog någon form av hormonprover och tänk vilkan tur. Jag var på dag 4 i cykeln så då kunde man ta provet, annars hade jag fått komma tillbaka om en månad. Maken blev också stucken men han fick inte ens ett märke.

Sedan fick vi prata med läkaren. Han bekräftade bara det vi redan visste och det vi redan befarat. Att chansen för att vi ska bli gravida på "vanligt" sätt var väldigt liten. Han berättade sedan gången , att han skulle skriva en remiss till den landstingsfinansierade ivf-kön. Vidare förklarade han hur det går till med ivf. Inget nytt då jag läst på mycket men för maken var det en del nyheter.

Vi valde att göra det på stället där vi redan går hos läkaren. de har även barnmorskor där mina vänner går och som de är mycket nöjda med. Tydligen är det svårt att få en barnmorska där men eftersom jag redan går hos läkaren kommer man före i deras kö. Kanon!

Låt nu tiden gå fort, fort , fort!

Berätta för vänner

Igår träffade jag två av mina allra bästa vänner. Ni vet sådana vänner man känner sedan länge. Man behöver inte träffa dem jämt men man tar upp där man slutade sist. Med dessa vänner behöver jag inte förklara en massa. Bara berätta hur det är. Känns så skönt med vänner som dem. Som man kan skratta och gråta med.

Jag tog mod till mig och berättade för K. Hon hade anat att vi haft svårt att få barn men inte vågat fråga. Skönt att själv kunna ta upp det utan att någon frågar. Då blir jag ofta så paff och känner mig inte förberedd. För varje gång jag berättar det känns det bättre och mer verkligt samtidigt blir jag ledsen efteråt och tycker det är så orättvist.

När jag sagt hej då till K efter en mycket bra fika träffade jag av en slump E. Berättade för henne också. Kände att jag fick tårar i ögonen och en klump i halsen. Känns lite skumt att säga det till henne då jag innan levde tillsammans med hennes bror.

Vilka vänner man har. De stöttar och håller tummar och lyssnar! Jag verkligen älskar dem. De gör livet lite lättare när det nu är så här. Gick hem och log hela vägen. Lycklig över vänskapen!

Gravid kollega

Så kommer kollegan in på kontoret. Den kära kollegan som är den enda på jobbet som vet om min sorg och barnlöshet. Ser direkt på henne. "Hon är gravid". Och det stämmer mycket väl. Hon strålar och är riktigt glad. Jag kramar om henne och känner bara glädje. Ren och kär glädje för hennes och mannens skull och för det lilla livet i hennes mage. Känns så härligt att kunna känna så. Är stolt över mig själv och tycker det är roligt att kunna glädjas med andra som har det gott. Blir spännande och lite jobbigt (fast bara lite) att följa en graviditet på så nära håll. Vi pratar om allt. Förhoppningsvis kan vi följas åt en bit av vägen med varsin mage.

Hoppas, hoppas, hoppas, hoppas!

Lilla snäckans första inlägg

Nu är det verkligen min tur.

Min tur att börja blogga. Har läst alla andras bloggar i flera år och nu provar jag på det själv.

En liten presentation kan ju vara på sin plats. En tjej i sina bästa år (läs: 30+), lagom tjock, positiv och glad. Men ojsan nu börjar det ju låta som en kontaktannons.

Vi börjar om: Jag började läsa andras bloggar när vi insåg att det där med att bara "skaffa" barn var lättare sagt än gjort. Vilken skön känsla det var att känna och läsa att man inte var ensam i detta svåra. Det fanns fler än vi som gick igenom samma himlastormande känslor när livet sviker.

Samtidigt var det skrämmande att läsa bloggarna, läsa om sprutor, nässprayer, äggplock, misslyckade fördök. Vi som inte ens hade fått det svart på vitt.

Vi sökte hjälp och tog blodprov, mannen lämnade sina prover, blev undersökta utan och innan och till slut kom så domen. Simmarna är få, ser konstiga ut och simmar inte som de ska.

Då föll vi. Tillsammans föll vi mot marken som öppnade sig, ett svart och otäckt hål som vi inte visste något om. Vi grät och höll varandras händer. Hårt, hårt där framför läkaren.

Mannen fick en remiss för att undersöka varför simmarna inte var som vanligt. Vi gick på läkarbesök där de sa att det kunde vara förstadiet till cancer i testiklarna. Nu räckte det verkligen! Mannen sa att det svindlade. Vi satt där på läkarens trånga rum och hjärtat gjorde om möjligt ännu mera ont.

Vi hade rätt till provrörsbefruktning sa han. Enligt honom skulle det kunna bli dags i december eller januari... och vi som ville börja med en gång, helst dagen efter, i mitten av augusti.

Vi ringde till vår läkare som bokade in oss på ett besök i september för mer information om hur man går vidare och fler tester.

Där är vi väl nu. Vännerna omkring oss. Dessa älskade vänner blir gravida och föder barn på barn. Dessa fantastiska, fina, mjuka, alldeles underbara små varelser som gör att mitt hjärta svämmar över. Bara en spark från en stor mage mot min hand kan få ögonen att tåras.

Tänk om jag aldrig får uppleva det själv.