Berätta för vänner

Igår träffade jag två av mina allra bästa vänner. Ni vet sådana vänner man känner sedan länge. Man behöver inte träffa dem jämt men man tar upp där man slutade sist. Med dessa vänner behöver jag inte förklara en massa. Bara berätta hur det är. Känns så skönt med vänner som dem. Som man kan skratta och gråta med.

Jag tog mod till mig och berättade för K. Hon hade anat att vi haft svårt att få barn men inte vågat fråga. Skönt att själv kunna ta upp det utan att någon frågar. Då blir jag ofta så paff och känner mig inte förberedd. För varje gång jag berättar det känns det bättre och mer verkligt samtidigt blir jag ledsen efteråt och tycker det är så orättvist.

När jag sagt hej då till K efter en mycket bra fika träffade jag av en slump E. Berättade för henne också. Kände att jag fick tårar i ögonen och en klump i halsen. Känns lite skumt att säga det till henne då jag innan levde tillsammans med hennes bror.

Vilka vänner man har. De stöttar och håller tummar och lyssnar! Jag verkligen älskar dem. De gör livet lite lättare när det nu är så här. Gick hem och log hela vägen. Lycklig över vänskapen!