Ibland gör jag saker som jag efteråt ångrar. Som dagens tortyr. Jag gick in på min hemstads tidning och tittade på veckans nyfödda bebisar och såg flera gamla klasskompisar som fått barn, alla hade minst ett barn sedan innan. Fasiken vad det gör ont att det inte är jag som sitter där och ser lycklig ut med ett knyte i famnen. Man känner sig halv och misslyckad på något sätt.
Nu ska jag snart luncha med en kollega som precis har varit på ultraljud och sett sitt lilla pytteknytte. Fantastiskt. Vilken grej det är. Att man kan se den lille/lilla som växer i magen. Jag ska bara samla lite mod och kraft att göra det. "Jag klarar det, jag ska inte börja gråta."
Ringde till instansen som har hand om vår kö och de hade inte fått remissen om köplats ens. Jag ringde med gråten i halsen till mannen. Han är det finaste som finns och tog tag i det. Han ringde vår sköterska på Cura och hon sa att de visst skickat remissen, för flera veckor sedan! Mannen ringer då tillbaka till instansen och får reda å att on som administrerar kön är på semester i några veckor och då händer ingenting... och vi själva blir bara äldre och mer barnlösa.
Nej, n u ska jag ut och få lite sol på näsan och höra om lilla knyttet i kollegans mage.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar